Narkotikaanalys
Kemisk analys gör det möjligt att avgöra om en person tagit narkotika. För att genomföra analysen behövs antingen ett blodprov eller urinprov. Dock är urinprov oftast att föredra, eftersom ämnen finns kvar längre i urin och i högre koncentration. Det finns dessutom fler metoder för att spåra substanser i urin än i blod.
Rättskemi rekommenderar att alltid välja urinprov om provlämnaren är i en behandlingssituation. I andra situationer – som vid våldsbrott eller akuta förgiftningar – välj helst både urin- och blodprov.
En rättskemisk analys för narkotika görs i två steg – drogscreening och verifikation. Screening ger ett första besked om en substans finns i provet. Verifikation ger svar med högsta graden av säkerhet om exakt vilket ämne eller ämnen som finns i provet, och i vilken koncentration.
Tekniken för drogscreening som används vid rättskemi bygger på immunologiska analysmetoder, som EMIT och CEDIA. Det finns idag tillförlitliga metoder för att spåra många olika narkotikagrupper. De analyser som är vanligast inom rättskemi gäller:
Amfetaminer
Bensodiazepiner
Buprenorfin (Subutex)
Cannabis
Ecstasy
Kokainmetaboliter
LSD
Metadon
Opiater
Propoxifen
Metoderna för verifikation utnyttjar kromotografi och massspektrometri. Främst används GCMS (gaskromotografi-masspektrometri) och LCMS (vätskekromatografi-masspektrometri).
