Christer fick synen tillbaka
Först trodde Christer Bengtsson att tårarna i ögonen orsakades av en allergisk reaktion. Några månader senare var synen så dålig att han inte längre vågade köra bil. Och det skulle bli ännu värre innan nya hornhinnor förändrade livet för honom.
Både Christer och hans son hade flygcertifikat innan Christers syn började försämras. Någon av de två satt alltid bakom styrspaken när familjen flög mellan Malmö och fritidshuset på Gotland. Det var under en av dessa resor som Christer för första gången märkte att något inte stämde.
– Plötsligt tårades ögonen utan att det fanns någon förklaring till det. Jag trodde först att det var någon slags allergisk reaktion. Men ingen annan i flygplanet reagerade, berättar Christer.
Efter några minuter var allt som vanligt igen men problemet skulle komma tillbaka.
– Då började jag fundera på allvar. Samtidigt gick jag och väntade på en förnyelse av det medicinska flygcertifikatet, så jag avvaktade den undersökningen och hoppades att jag skulle få svar efter det. Jag trodde ju inte i min vildaste fantasi att jag stod i begrepp att förlora synen, även om jag undvek att flyga när jag märkte att något inte stämde.
Bara tre månader efter att han fick förnyat godkännande av flygcertifikatet slutade han att köra bil. Att agera pilot bakom spakarna på ett flygplan var inte att tänka på. Synen på vänster öga hade nämligen försämrats i rasande takt. Snart fick han diagnosen endotel dystrofi, en sjukdom som leder till svullnad i en del av hornhinnan. Det kan dessutom leda till nedsatt syn vilket skedde i Christers fall.
De små sakerna i livet blev plötsligt svåra. Som när jag skulle skriva under en årsredovisning och inte såg vad som stod i den. Texten lästes upp för mig och jag fick lita på uppläsaren eftersom jag var tvungen att skriva under.
– Jag tror att jag tänkte att det ändå skulle ordna sig på något vis. Men det gjorde ont och var jobbigt även om jag aldrig trodde att en transplantation var lösningen.
Synen skulle bli ännu sämre på båda ögonen. Normal synskärpa är graderad till 1,0 på skalan. Som sämst hade Christer 0,1 på ett öga och 0,2 på det andra. Lägre än 0,1 kan inte en seende person ha. Christer kunde ibland i princip bara skilja ljust från mörkt. Människor framträdde för honom som skuggestalter.
– De små sakerna i livet blev plötsligt svåra. Som när jag skulle skriva under en årsredovisning och inte såg vad som stod i den. Texten lästes upp för mig och jag fick lita på uppläsaren eftersom jag var tvungen att skriva under.
Men han bär även på ljusa minnen från sjukdomstiden.
– Jag minns att min dotter läste Mumintrollet för mig vilket var väldigt trevligt, säger han och ler vid tanken.
Transplanation var nödvändig
– Någon gång där omkring fick jag träffa en läkare som var specialist på hornhinnor. Hon konstaterade att jag måste transplanteras och få en ny hornhinna, annars skulle jag snart inte kunna se någonting.
I november 2010 opererade Christer vänster öga. Redan då var även höger öga på väg att försämras. Själva operationen kräver finkirurgi på en svårbegriplig nivå. En hornhinna är trots allt bara 0,5 millimeter tjock.
– Det är dessutom inte hela hornhinnan som byts ut. Läkaren delar den donerade hornhinnan på mitten till 0,25 millimeter. Sedan opereras en av delarna in bakom den yttre delen av min egen hornhinna, vartefter luft trycks in under hela hornhinnan. Det är ett finlir som jag fortfarande har svårt att greppa hur det går till.
Efter operationen väntade en konvalescens som för Christer var överraskande behaglig.
– Visst värkte det lite i ögat. Men jag tror faktiskt att jag hade mer ont före operationen.
Förbättringen av synskärpan på det opererade ögat tog god tid på sig.
– På våren 2011 hade jag ganska dålig syn på bägge ögonen. Men synen på vänster öga var långsamt på väg tillbaka.
Ett år efter operationen gick det bra att köra bil igen
I juni samma år transplanterades hornhinnan på höger öga. Efter den operationen var Christer sjukskriven i en månad, för vänster öga var sjukskrivningstiden mer än dubbelt så lång.
– På hösten kunde jag börja jobba och leva ett normalt liv igen. Ett år efter att jag hade börjat den här resan såg jag 0,8 på ett öga och 0,65 på det andra. Då är det inga problem att köra bil utan glasögon.
Nu har det gått drygt sju år sedan operationerna. Idag har Christer i det närmaste fullgod syn på båda ögonen. Om han skulle vilja kan han både flyga familjens enmotoriga plan och köra bil utan glasögon.