Traditionellt har riskbedömningar inom den rättspsykiatriska vården ofta baserats på klinisk erfarenhet eller tidskrävande så kallade ”strukturerade professionella bedömningsinstrument”. Under senare år har mer moderna riskinstrument utvecklats baserat på aktuariska metoder där riskfaktorer vägs samman statistiskt. Ett sådant instrument är svenska FoVOx med vars hjälp den rättspsykiatriska vården kan uppskatta risk för återfall i våldsbrott efter avslutad vård.
Utvärdering av befintligt riskinstrument
Nu har en grupp forskare vid Rättsmedicinalverket, Karolinska institutet samt Oxfords universitet studerat dels hur väl originalversionen av FoVOx fungerar, dels undersökt om det går att förbättra träffsäkerheten genom att inkludera ytterligare variabler. Studien har genomförts som en registerstudie av personer som dömts till rättspsykiatrisk vård i Sverige och därefter totaltutskrivits.
– Vi ville ta reda på hur träffsäkra de bedömningar som baserats på befintligt riskinstrument varit när det handlar om att bedöma risken för återfall i våldsbrott inom 12 alternativt 24 månader efter utskrivning, säger Jonas Forsman, överläkare och specialist i rättspsykiatri och psykiatri vid Rättsmedicinalverket och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet.
Måttlig till god förmåga
Resultatet från studien visade att originalversionen av FoVOx uppvisade måttlig till god prognostisk förmåga. För att utveckla och utvärdera den uppdaterade modellen använde forskargruppen en kohort på 906 rättspsykiatriska patienter som fått sin vård avslutad mellan 2008 och 2023. En kohort är en avgränsad grupp individer som följs över tid.
Resultatet blev det uppdaterade instrumentet FoVOx2, för samtliga som vårdas inom den rättspsykiatriska vården, samt FoVOx-P, särskilt anpassad för patienter med schizofreni och andra psykossjukdomar. Bägge dessa nya riskinstrument visade sig vid en jämförelse prestera bättre jämfört med föregångaren.
– Vi undersökte dels hur väl originalversionen fungerar i en modern patientkohort, dels om modellen kunde förbättras genom att inkludera ytterligare kliniskt relevanta variabler. Våra resultat talar för att moderna, transparenta och uppdateringsbara riskinstrument kan ge mer träffsäkra och lättolkade beslutsunderlag än äldre metoder, utvecklar Jonas Forsman.
Stöd till professionella bedömningar
Nästa steg är att implementera de nya, tillika uppdaterade, riskinstrumenten till den rättspsykiatriska vården, för att på sikt också försöka validera instrumenten i syfte att säkerställa att de funkar praktiskt.
– Det är viktigt att understryka att dessa verktyg endast bör användas som stöd för professionella bedömningar och inte som ersättning för kliniskt omdöme, avslutar Jonas Forsman.
I forskargruppen har förutom Jonas Forsman även ingått Lenka Sivak, överläkare och doktorand vid RMV och Karolinska Institutet, professor Jari Tiihonen från Karolinska Institutet och Östra Finlands universitet, samt Amir Sariaslan och professor Seena Fazel, bägge forskare vid Oxfords universitet.