Johanna Loisel är enhetschef för rättsmedicinska enheten i Umeå. Foto: Gisela Pettersson
mer

Snabb identifiering efter flygkraschen i Umeå

2019-08-30

Söndagen den 14 juli inträffade en olycka som drabbade en grupp fallskärmshoppare i Umeå. Ett flygplan kraschade på Storsandskär i Umeåälven och nio personer förolyckades. Tillsammans med polisen lyckades Rättsmedicinalverket snabbt identifiera de omkomna. Ett lagarbete där många i myndigheten bidrog för att kunna ge anhöriga ett snabbt besked.

Björn Bäckström hade jouren och var Rättsmedicinalverkets representant på presskonferensen. Foto: Patrick Trägårdh/Aftonbladet/TT

På eftermiddagen söndag den 14 juli ringde telefonen hos Johanna Loisel, enhetschef på Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska enhet i Umeå. Polisens kriminaltekniker och lokala DVI-ansvariga hade strax innan kontaktat jouren på rättsmedicin Umeå. Jourhavande rättsläkare Björn Bäckström insåg snabbt att det var frågan om en DVI-händelse, och samtalet till Johanna blev startskottet för att den interna krisorganisationen på myndigheten.

När Johanna Loisel får samtalet inser hon att det är en katastrof med många inblandade som kan bli svåra att identifiera. Det är första gången som en sådan stor katastrof sker mitt i Umeå.

– Jag förstår att det kommer bli viktigt att snabbt fastställa identiteterna, då trycket kommer blir stort från anhöriga att få snabbt besked och kunna ta avsked, säger Johanna.

Då olyckan sker mitt i semestertid är enheten i Umeå tunt bemannad. Halva personalstyrkan är borta och endast två läkare är i tjänst. Men redan samma eftermiddag som olyckan skedde börjar personal från hela myndigheten att höra av sig och erbjuda sig att ställa upp.

– Det var en underbar känsla! Ansvaret att lösa detta vilade på stor del på mina axlar och det underlättade arbetet att så många hörde av sig.

Arbetet organiseras på samma sätt som olyckan i Masugnsbyn

Johanna Loisel och Björn Bäckström får tillsammans med ansvarig polis snabbt en ganska klar bild av hur arbetet ska organiseras. De beslutar att i så stor utsträckning som möjligt arbeta på ett likartat sätt som vid en minibussolycka i Masugnsbyn som inträffade i januari 2019. Vägvinnande den gången var att ta sig tid att göra upp en ordentlig strategi och organisera arbetet istället för att forcera det hela tidsmässigt.

– Vi hade mycket telefon och sms-kontakt redan på söndagen. På måndag morgon informerade jag enheten om det aktuella läget och förberedde alla som var i tjänst om vad som var att vänta. Det är väldigt mycket praktiskt som ska fungera, allt ifrån mat till kommunikationer internt och externt. Många i personalen hade förstås frågor som jag försökte besvara så långt jag kunde. Vi var alla överens om att identifieringsarbetet skulle ges högsta prioritet.

– På måndag förmiddag hade vi sedan ett möte tillsammans med polisen, där alla inblandade deltog. Där drog vi upp riktlinjer, prioriteringar och uppdaterade de så kallade SOP-arna (Standard Operating Procedure) som är en slags arbetsbeskrivning/kvalitetsstandard för arbetsrutinen.

Etiska överväganden i kontakten med anhöriga

Att olyckan skedde i Umeå och var nära både geografiskt och känslomässigt var speciellt. Johanna berättar att enheten hade ett suveränt samarbete med sjukhuskyrkan som själva hörde av sig till enheten och erbjöd sig att ordna så att anhöriga kunde ta avsked under den första helgen efter att identiteterna var fastställda. Johanna gick noga igenom med kyrkans personal vad som var lämpligt i varje enskilt fall och det var svåra etiska överväganden.

– Det var först när jag skulle ta mig an anhörigsamtalen och planera visningarna som känslorna verkligen sattes på prov och då kunde jag inte hålla distansen alla gånger utan blev väldigt berörd.

Kunskap och erfarenhet av katastrofidentifiering framgångsfaktorer

Arbetet var effektivt och identifieringar blev klara väldigt snabbt. Johanna Loisel konstaterar att några av framgångsfaktorerna var att det fanns en kunskap och erfarenhet hos de inblandade om hur vi arbetar med katastrofidentifiering. Det fanns också en tjänstvillighet och ett verkligt engagemang både hos anställda i Rättsmedicinalverket och polisen där alla drog sitt strå till stacken och gjorde vad de kunde. Det fanns också en inledande bra planering av hur arbetet skulle utföras

– Jag kan också konstatera att Rättsmedicinalverkets interna kris och DVI-organisation fungerade väldigt bra. En väldigt viktig bidragande faktor var att vi i Umeå kunde koncentrera oss på DVI-arbetet och att arbetet med rättsintyg kunde styras om till övriga enheter, vilket innebar att vi inte behövde omfördela obduktionsarbete. Att flera medarbetare avbröt sin semester var förstås avgörande.

Vad händer efter en sådan här händelse rent praktiskt?

– Nu inväntar ju hela Sverige Haverikommissionens utredningsrapport som väntas komma i mitten av september. Vi kommer ju också att ha en lokal utvärdering här i Umeå, med polisens DVI-team Arctic som var ansvariga för denna insats.

– Internt inom Rättsmedicinalverket har vi nytta av att följa upp den här insatsen och ta lärdom av och utvärdera hur arbetet organiserades, inte minst på enheter som har mindre erfarenheter av katastrofidentifiering. Jag har också blivit tillfrågad om jag vill berätta om insatsen vid ett kommande nordiskt möte.

Cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbplats.